Torparens landskap var ett rikt landskap biologiskt sett och säkert mätt i skönhet och upplevelser. Calle Bergil skriver en bok om torparens landskap och hänger med på promenad med getterna.
När Gittan klänger på Calle för att undersöka hans skäggstubb lyckas jag ta den oskarpa men arketypiska bilden som måste heta: Lycklig biolog. Och när sen getterna hoppar upp på stenmuren och trängs för att äta fjolårslöv på en ek då tror jag han är färdig att lägga till ett speciellt kapitel som helt tillägnas geten.

Komplext landskap
Stadsjords Minifarm på strax under 10 hektar är ett typiskt torparlandskap som utvecklades i samspelet mellan småbrukare och omgivande natur. Torparen ägde inte marken utan betalade markägaren ett arrende i form av dagsverken som var noga reglerade och som  varierade mellan slavlika förhållanden till mer rimliga relationer mellan arrendatorn (torparen) och markägaren. Torparens var ofta fattigt men landskapet var rikt till mångfald och skönhet.

Nyckeln till rikedomen var den stora variationen som skapas i växlingarna mellan olika naturtyper och människans och deras djurs påverkan på naturen. Kulturlandskapet är oftast rikare än människofri natur.

Oväntad nyckelbiotop
Vi går över vår kraftgata där getterna betar. De flesta talar illa om fula kraftgator som ofta vårdas styvmoderligt. Men, säger Calle, den hårt hävdade kraftgatan påminner om det brända landskapet och är faktiskt en nyckelbiotop för många djur och växter.

Vi återkommer med information om var man får tag på boken som verkligen är värd uppmärksamhet.